Kanske var det vår ex-trummis/slagverkare Johan Pahnke som på riktigt satte fröet till vad Ransta Trädgård en dag skulle bli med sin sång ”Glädjevisa Al-Andalus” (om en jul hos mig i Córdoba för 30 år sedan i år).
En av våra första egna låtar och sång som vi aldrig har missat att framföra live.
Mig veterligen har vår musik aldrig tidigare spelats i P2 men ikväll verkar det äntligen vara dags för det. Väldigt roligt så klart även om tajmingen minst sagt är rätt märklig. Ni hör oss i programmet Kalejdoskop kl. 22:00.
Det ser antagligen ut som soundcheck (eftersom publiken sitter så långt bak) men det var faktiskt en konsert. Visst, så jättemycket folk var det ju inte (kanske ett femtiotal eller så) men hellre en liten skara som lyssnar än en stor som är ofokuserad och pratar. Och lyssnade; det gjorde dom verkligen. Tack kära ni! Alla instrument verkar ändå höras (trots att vi körde en scenmix). Fast vi hade kanske inte behövt micka baskaggen hör jag nu eller så är det mobilmikrofonen som tar upp den lite extra bara.
Det här var annars den senaste konserten som Ransta Trädgård hade och den ägde rum vid Kultur vid Ekoln 2 juni 2019.
Och ja, jag erkänner. Vi använde oss dom sista åren av backing tracks live (till brass och keyboard) men vi spelade i alla fall våra egna instrument till skillnad mot Nikki Sixx i Mötley Crüe som enligt ryktet har sin bas på tape.😎
Nu finns ”Spanska svängen”, som fyller tjugo nästa år, på Spotify.
Jag har faktiskt hört flera säga (ja, i alla fall fler än en) att de tycker att det är Ransta Trädgårds bästa platta. Det tycker jag kanske inte själv att det är men jag kan nog hålla med om att det i alla fall är vår coolaste platta. Kanske inte cool rent attitydmässigt, men den tuffar liksom på och jag gillar det torra akustiska soundet. Den känns enhetlig på nåt sätt.
Den är inspelad i Studio Piglet i Hågaby, Uppsala, av Ted Dluzewski och den mixades sedan av Sampo Axelsson. Det är den sista inspelningen vi gjorde innan jag byggde en egen hemmastudio (känd från Uppsalatidningen, UNT och Söndagarna med Stina Wollter) så man blev ibland, av ekonomiska skäl, tvungen att släppa igenom både lite svajande intonation (från mig) samt en del otighta grejer, men det kanske bara ger det hela lite charm och karaktär, vad vet jag.
Skivan innehåller bl.a, som jag tidigare skrivit på den här sidan, den instrumentala låten ”Flörtkulan”, eller två instrumentala låtar om man ska vara riktigt petig. ”Los Cahorros” är ju också en låt även om den bara är är 33 sekunder lång.
”Bossan Ovan” är nog annars den låt på plattan som sticker ut mest eftersom det är den enda Ransta-låt (med sång) som jag själv inte sjunger på. Den sjungs istället av gitarristen Niklas ”Nicke” Flygt och det är även han som har skrivit låten.
Nicke hann dock lämna bandet strax innan ”Spanska svängen” släpptes och relationen oss emellan har väl varit en aning frostig sedan dess, i alla fall från hans sida gentemot mig, men inte så frostig att den inte borde kunna tina en dag, hoppas jag i alla fall.
Nicke tog mig veterligen en paus från musiken efter det att han lämnade Ransta Trädgård år 2002 och kom att satsa på teater istället, men nu är han tydligen tillbaka i musikbranschen igen, vilket är kul. Han är en väldig begåvad låtskrivare med känsla för detaljer och han har en väldigt fin spröd röst.
”Flörtkulan” är Ransta Trädgårds enda instrumentala låt. Den finns med på vår andra cd ”Spanska svängen” (2002) och är skriven av vår basist Phillip Bastin. Egentligen är det en Imbuzi Izilevu-cover, vilket kanske inte många känner till. Jag och Phillip hade nämligen ett instrumentalt proggband i mitten av 90-talet som hette så. Tillsammans med trumslagaren Gustav Nyberg och sopransaxofonisten Albin Geijer spelade vi in några demokassetter och ”Flörtkulan” finns alltså med på en av dessa (dock i en shuffle-version).Imbuzi Izilevu hade även ett par konserter lokalt här i Uppsala. Bl.a på Rackis och på Hard Rock Club (Crimson-festival). 2014 spelade Ransta Trädgård ”Flörtkulan” live. Här kommer ett klipp från Fd Bistro Hijazz.
/Jakob Fogelqvist
På scen: Jakob Fogelqvist, Joakim JJ Marsh, Petter Diamant, Alvaro Svanerö, Phillip Bastin och Benjamin Fogelqvist.
Idag den 29:e mars skulle Juan Antonio Jiménes Muños (Jeros) ha fyllt 70 år om nu inte ödet velat annorlunda. Han lever dock vidare genom alla de sånger han lämnade efter sig och genom låtar vars tillkomst han inspirerat till.
Om du inte har ett jättestort kontaktnät och ifall du mest befinner dig hemma eller på jobbet så händer det ibland att du missar saker som du verkligen inte borde ha missat. Jag har av en slump just fått reda på violinisten Kirk Chiltons bortgång som tydligen skedde redan i juli 2019. Fruktansvärt tråkiga nyheter.
Kirk flyttade med sin familj till Bryssel i Belgien i slutet av 90-talet men de hade ett sommarhus utanför Västerås som de bodde i när de var på besök i Sverige. Sommaren 2011 körde han därifrån upp till mig i Uppsala för att göra några pålägg i min studio. Kirk var huvudsolist på plattan ”Låt bandet gå” och medverkade på hela sex låtar. Han spelade även på två låtar på vår första skiva ”Esterland”, samt vid flera tillfällen live. Jag träffade honom senast 2012 då jag var på en kräftskiva hos honom.
Kirk var en väldigt sympatisk och varm människa samt en fantastisk violinist. Mina tankar går till hans nära och kära.
/ Jakob Fogelqvist
*När jag igår natt/morse gick och la mig i ”Hytten” (känd från UNT) tänkte jag på att han där har spelat in dessa toner.